top of page

Från Hepokulta Till New York

William Thuring-huvudpriset 2019


Då Iiu Susiraja, känd för sina performativa självporträtt, gör konst står olika slags föremål i centrum. Inte vilka som helst: förutom att de ska vara igenkännbara ska de också ha karaktär. Susirajas väg från en betongförort till samtidskonstens arenor har följt många slingrande sidospår. Uppvuxen i en vanlig familj har hon förverkligat sin mångåriga dröm. Det viktiga för henne är att göra konst fri från influenser.




IIU SUSIRAJA Pinocchio, 2018


När märkte du att du är en konstnär?


Det konkretiserades nog för första gången då jag kom in på Åbo konstakademi 2008. Under studietiden hade jag en utställning i Projektrummet på Finlands fotografiska museum, då kanske jag insåg att jag är konstnär. Den slutliga bekräftelsen kom först med examensbetyget. Jag slutförde mina studier i Åbo 2012 och fortsatte sedan med magistersstudier vid Konstakademin i Helsingfors. Jag har gått i många skolor på kulturfältet, studerat textilarbete och byggnadsmåleri och allt möjligt sånt. En gång sökte jag till närvårdarutbildning och höll redan på att komma in men beslöt sedan att ännu en gång pröva om jag trots allt kan bli konstnär. Det var en sådan där avgörande vändpunkt.

Ett hurdant barn var Pirre Karvinen?

Jag var ganska tystlåten, sluten. Jag hade nog kompisar där i förorten Hepokulta, men det var inget problem för mig att vara ensam. Jag var något av en grubblare. Inte lillgammal, men väldigt vanlig. Liksom vår familj. Det fanns inget bohemiskt hos oss. Sådan var jag, och jag älskade djur väldigt mycket.

Är du den första konstnären i din släkt?

Jo, det är jag väl. Inte för att jag skulle ha varit någon aktiv tecknare som barn. Keramik gillade jag att göra, i lågstadieåldern gick jag med mamma på arbis och gjorde keramik. Jag besökte också församlingens gratis bildkonstklubbar. Jag var inte alls en sån där som ritar eller målar frenetiskt. Snarare simmade jag och sysslade med hästar och en massa annat. Men visst fascinerades jag av konst som liten. Jag minns då jag med dagiset besökte Wäinö Aaltonens museum. Där visades enorma ryska stilleben. Då vi kom hem började jag maniskt rita fruktstilleben.

Upplever du att din bakgrund på något sätt har påverkat din väg som konstnär?

Åtminstone så att föräldrarna aldrig trugade på oss barn nånting, att så här ska ni leva. Jag tycker det är ett bra bevis för att vem som helst kan bli konstnär, bakgrunden spelar inte längre någon större roll. Fast även om jag länge hade velat bli konstnär så hade jag inga konkreta planer för hur det skulle ske. Jag är född i Åbo och har bott här länge, med det var först då år 2008 som jag fick veta att man kan studera fotografi i stan. Jag visste så lite om allt. Inte vet jag vilka vägar jag hade följt om jag ända sedan barnsben systematiskt skulle ha sysslat med konst.



IIU SUSIRAJA Lovely wife, 2018


Har du några klara förebilder?

Nej, inte egentligen. Heli Rekula är kanske den första som berörde mig starkt redan innan jag gick i konstskolan eller själv gjorde konst, likaså Markus Copper. Performancekonstnärerna gillar jag, de är så påhittiga med hur de använder föremål.

Då du gör konst, gör du det mer lekfullt eller fundersamt?

Jag är nog den fundersamma typen. Mina verk kan se ut som om jag har jätteroligt när jag gör dem, men sanningen att säga är det emellanåt ett slitgöra. Jag kan föreställa mig att en målare kan njuta av att måla, men för mig personligen är skapandet ingen njutning medan det pågår. Särskilt inte fotografering och alla de förberedelser den kräver. Publiken ser ju bara det fullbordade verket, så de upplever kanske samma fascination och glädje som jag själv kan uppleva i det skedet.

Är din allvarliga min på fotografierna en följd av just det här?

Den allvarliga minen beror på att jag försöker vara så avslappnad som möjligt, tömma mig själv på allt. Jag

tror att då en människa är som mest avslappnad funderar hon inte särskilt mycket på sin egen min. Ofta kan jag bara se på något vis arg ut fast jag inte alls är det, själv känner jag mig snarast bara tom och neutral under själva fotograferingen.

Är det tillstånd som slutresultatet åstadkommer det som driver dig att ständigt göra någonting nytt?

Ja, uttryckligen. Det är liksom beroendeframkallande att lyckas. Jag ser nog själv redan på datorskärmen när nånting blev bra. Jag har inte något stort behov av att få acceptans av andra, fast jag nog har några nära betrodda som jag kan vända mig till för att få lite bekräftelse. Det är jätteviktigt att visa för någon annan vad jag sysslar med. Att få feedback är lite som en avlöningsdag. Eller för mig är det så. Bra kritik funkar på samma sätt.

På vilka grunder väljer du föremålen i dina verk?

Tja, det är egentligen helt mysko. Där måste finnas nåt budskap färdigt i föremålet, nån utstrålning, karaktär. Nyligen använde jag en käpphäst, den hade karaktär med sina rosa och vita färger. Med andra ord kan också färgen ge föremålet den karaktär som krävs. Kanske också ett lätt identifierbart föremål funkar, särskilt på foton där jag inte kan snurra föremål med händerna.



IIU SUSIRAJA Quality-time, 2018


För vem gör du konst?

Till en början på sätt och vis för mig själv. Sen växer det och jag tänker att det här kunde ju bli en utställning. Jag är nog skyldig publiken ett stort tack för att min konst är så vida känd, djungeltrumman har funkat. Men min utgångspunkt är inte att göra konst åt publiken, låt vara att jag alltid har en utställning i sikte. Att jag tar självporträtt är ju inte konstigare än då folk lägger ut fotografier av sig själva på Instagram. Det handlar på sätt och vis om att söka acceptans. Visst måste jag medge att det känns bra att få uppmärksamhet.

Dina verk har tolkats som starkt feministiska och ställningstagande även på andra sätt. Vad jag förstår är det ändå inte din egentliga intention då du skapar konst.

Jag kan nog begripa att folk ser min konst genom den linsen och att man upptäcker sådana nyanser, men

det har aldrig varit min egen utgångspunkt på något vis. Jag tycker bara att det är jättefint att där finns olika nivåer. Det är med andra ord nånting väldigt positivt som bara gör mig glad. På något vis lyckas folk upptäcka båda sidorna i mina verk, det lustiga och det seriösa. Det är ju med känsla man betraktar dem, och just känslor kan skapa sådana här politiska tolkningar, klart det. Men jag upplever inte att jag laddar in feministiska budskap i mina bilder, jag tänker inte alls i sådana banor. Jag tänker på min egen konst ur ett mycket föremålscentrerat perspektiv.

Fungerar starka upplevelser eller känslor för dig själv som ett konstens drivmedel?

Tidigare kanske, då i början. Det där drivmedlet liksom förändras hela tiden. Jag lade precis upp en video på Facebook och Instagram som jag gjorde förra veckan. Den heter Ödmjuk omelett. På videon lägger jag ett ägg under hakan och gör sedan en bugande rörelse så att ägget krossas under hakan. Ofta heter det att människan ska vara ödmjuk. Det var just från ordet ödmjuk som jag fick idén till videon.

Föds dina idéer eller motiv ofta just på det sättet? Hur mycket får du tacka din fantasi för?

Mina bilder föds nog framför allt i fantasin. Det är ganska sällan jag snappar upp nånting ur det verkliga livet. Jag försöker undvika att suga in väldigt mycket influenser från annat håll i min konst, fast visst har ju också det skett. Jag läser inte böcker och tittar inte särskilt mycket på film heller. Jag läser inte heller alls vad som skrivs om mig på diskussionsforum. På det sättet vill jag vara helt fri att göra just den konst jag gör.

Har din blick förändrats på något vis i och med fotograferandet?

Inte särskilt. Det har jag begripit hur omilt tiden förändrar våra kroppar. Inför det är vi alla lika hjälplösa. Visst kan man ju vårda sig, men till sist är tiden ändå lika grym mot oss alla. Det är något som fotograferandet har lärt mig.



IIU SUSIRAJA Highlights of the weekly cleaning, 2018


Vad skulle du vilja säga till den tioåriga Pirre idag?

Ja, vad kunde det vara? Kanske nånting om att orka försöka. Det finns visst något talesätt om det också, ingen skam att försöka – vad det nu kan betyda – men visst: den som försöker belönas.

Vad skulle du vilja att den åttioåriga Iiu minns?

Inte vet man ju vad allt man ännu har framför sig. Säker kommer jag vid äldre år att minnas det där med New York. Idag är det svårt att fatta att jag har haft utställningar på Kiasma och i New York, det är ju ingen självklarhet. Jag bara går från ett projekt vidare till följande, inte stannar jag upp och funderar. Det är helt löjligt. Kanske jag på gamla dar sitter i gungstolen och tänker tillbaka. Det måste jag säga att det är ett enormt privilegium att få göra sånt man gillar. Redan att drömmar går i uppfyllelse är mycket. •




Denna artikel har publicerats i Finska Konstföreningens medlemstidning 1/2020.



Comments


bottom of page