top of page

Om någonting betyder så betyder allt

Det första Edvard Richter-priset i Finska Konstföreningens historia tilldelades 2018 konstkritikern, fotografen och skriftställaren Helen Korpak. Enligt prismotiveringarna behärskar hon konstkritikens olika former från kärnfull kritik till nyansrik essäistik. Korpak som skriver för Hufvudstadsbladet blev konstkritiker av ett lyckligt sammanträffande där ungdomlig skamlöshet och oförvägenhet hade ett finger med i spelet. Vi intervjuade den lyckliga prismottagaren och litteraturnämndens ordförande Asko Mäkelä om kritikens nuläge och betydelse.




Helen Korpak. FOTO: Veikko Somerpuro




Helen Korpak, Edvard Richter-pristagare 2018, kan du berätta lite om din bakgrund och om hur du blev konstkritiker?


Helen: Det var rena slumpen, eller kanske jag har min ungdomliga fräckhet att tacka. Jag hade träffat Hufvudstadsbladets dåvarande kulturchef Philip Teir en gång förut då han 2011 i ett mejl undrade om jag kunde rekommendera någon som kan skriva om konst. Jag hade aldrig skrivit kritik, men svarade ändå: ”Jag”. Jag studerade fotografi, och fast jag hade skrivit mycket poesi hade jag inga planer på att bli skriftställare. Väldigt lyckosamt och speciellt var också att Hbl lät en oerfaren ung kvinna börja skriva om konst. Mina fotografistudier slutförde jag – jag utexaminerades för några år sedan som konstmagister. Som konstkritiker är jag autodidakt.


Din skrivstil har fått beröm och beskrivits som nyanserad och entusiasmerande. Vad inspireras du av som skribent?


Helen: God barnlitteratur har alltid inspirerat mig. Snobberi biter inte på ungar, tillgjordhet går inte heller hem. Texten ska helt enkelt vara verkligt bra: tät, intressant, trovärdig. Vill jag hämta inspiration läser jag helst något annat än konstkritik. Jag koncentrerar mig mest bara på vad jag själv gör; om man börjar jämföra sig med andra är det alltför lätt att lamslås av självkritik.


Hur upplever du din roll och ditt inflytande som skriftställare på konstfältet?


Helen: Jag får skriva om konst i en riktig dagstidning och påverka vad som lyfts fram, vilket naturligtvis ger mig en viss makt. Jag försöker dock undvika att tänka för mycket på det. Jag resonerar som så att om jag försöker skriva ansvarsfullt, mångsidigt och intressant om konst och göra mitt bästa varje vecka så utnyttjar jag min ställning på ett sunt sätt. Jag vill vara en konstruktiv aktör på konstfältet: någon som beaktar inte bara de stora fenomenen och institutionerna utan också de sämre sidorna och som ger plats även åt alternativ konst.


Hur väljer du dina ämnen och de verk du skriver om?


Helen: Då jag väljer vad jag ska skriva om i Hufvudstadsbladet ställer jag tre frågor: vad upplever jag själv som intressant, vad kunde intressera kultursidornas läsare och vad är det viktigt att skriva om? Jag vill uppmärksamma små, konstnärsdrivna gallerier och unga konstnärers debuter, och jag vill skriva om maktkonstellationer och placera konsten i en sam- hällelig kontext. Men det är också viktigt att beakta exempelvis stora museiutställningar som intresserar många läsare, för det är ju för läsarna jag skriver. Jag ser det också som min uppgift att skriva om utställningar som jag själv inte nödvändigtvis gillar – kultursidorna ska vara dynamiska.


Du är också fotograf. Hur kombinerar du konstnärskapet med kritikerrollen? Stöder de två rollerna varandra?


Helen: Rollerna stöder varandra såtillvida att mångsidighet är ett plus om man lever som frilans. Jag har med andra ord också ett annat arbete och har på så vis lättare att tjäna mitt levebröd. Fotografering gör mig lycklig. Gång på gång påminner det mig om att fast det ofta är tungt att vara diversearbetare inom kulturen kan jag inte föreställa mig att jag någonsin skulle tröttna på det. Att skriva kritik är för mig ett sätt att hålla min kärlek till konsten och fotograferingen vid liv. Konst gör jag för min egen skull. Viktigast är integriteten.




Anteckingar. FOTO: Helen Korpak




Litteraturnämndens ordförande Asko Mäkelä, hur ser läget ut inom konstrelaterat skrivande i dagens Finland? Vad är mainstream idag, vad saknar du?


Asko: Trots rykten tycker jag att det konstrelaterade skrivandet mår bra. Förutom traditionella böcker och tidningar finns det utomordentliga webbpublikationer som vi också har beaktat: ett hedersomnämnande gick till webbtidningen Edit-media. Mainstream är väl böcker om enskilda konstnärer, monografier, som museer också utger som utställningskataloger. Pamfletter som skulle dryfta aktuell konst i ett vidare perspektiv förekommer knappast. Snarare fokuserar man på ett visst fenomen inom samtidskonsten. Att jämföra flera fenomen med varandra är sällsynt. Man kunde tro att sådant kunde intressera konstfolket som famlar i ett nätverk av fenomen och varierande konstriktningar.


Kritik kan definieras som en subjektiv beskrivning eller tolkning av ett fenomens värde. Hur skulle ni definiera en god konstkritiker?


Asko: En god konstkritiker förmår placera det kritiserade i en vidare referensram och belysa dess egenskaper med ett begripligt språk. En proffsig kritiker har tillräcklig kunskap för att dryfta hur det sedda och upplevda förhåller sig till olika konstriktningar och deras ideella grund och att också reflektera över konstnärens personliga tänkande och konstnärliga uttryck. En sakligt reflekterande kritik respekterar konstskapandet. Alla som besöker en utställning kan diskutera verken med sina vänner. I sådana situationer inser man ofta att konstkritik faktiskt kräver mer. Att tänka på djupet hjälper långt.


Helen: Som jag ser det ska en god konstkritiker kunna associera fritt, göra språng och våga låta tankarna söka sig också utanför konstens sfär, till konstiga eller fula platser. Ett av mina motton har jag hämtat från Wolfgang Tillmans boktitel: If one thing matters, everything matters. Mottot gäller inom alla livsområden, även konstkritiken. Om en hänvisning till konstteori eller Caspar David Friedrichs målning Vandraren är relevant, så är en hänvisning till populärkulturen eller t.ex. ett personligt barndomsminne precis lika relevant. Oavsett hur du skriver spelar personligt mod en viktig roll. Texten kan inte bli bra om du inte vågar vara poetisk och sårbar eller säga att dålig konst är dålig.


Historiskt har konstkritiken haft en betydande kulturell uppgift. I traditionella medier har spaltutrymmet för djuplodande kritik och konsttexter krympt. Hur ser ni på konstskrivandets framtid: vilka är hotbilderna, möjligheterna?


Helen: En hotbild som jag ser och som inte har diskuterats speciellt mycket är vad som kommer att hända när de traditionella fysiska dagstidningarnas upplaga sjunker och läsarna flyttar över till webben. I en fysisk tidning möter läsaren oundvikligen också konsttexter, och trots att alla ingalunda läser dem så finns där ändå en möjlighet att nå sådana läsare som inte är aktiva kulturkonsumenter. Icke så på webben, där många mediehus rentav har separata kanaler för kulturnyheter i de sociala medierna. Men också möjligheterna är många. Ett exempel är podcast-formatet som passar bra för kultur- och konstdiskussioner, och vem som helst kan göra egna program. Vad jag vet har också essäer på senaste tid blivit allt populärare, vilket är verkligt glädjande. Folks intresse för kritik har inte försvunnit någonstans och kommer inte heller att göra det, så hotet gäller snarare publiceringsplattformen än själva skrivandet.


Asko: Jag ser inga hotbilder eftersom jag tror på att människor inte kommer att sluta att tänka på konst. Samtidskonsten reflekterar över sin tid, och någon brist på ämnen råder ju inte.




Prisbelönta verk 2018. FOTO: Katri Salmenoja




Vilken konsttext eller konstbok skulle ni rekommendera?


Asko: Förutom Helens Hbl-artiklar antingen Helena Ruuskas bok om Hugo Simberg eller Juho Kuorikoskis ”Pelitaiteen manifesti”. Båda har också fått ett Richter-hedersomnämnande.


Helen: Jag läste nyss en svensk essäsamling, Kritiken i den nya offentligheten, redigerad av Magnus William-Olsson. Det var en fin läsupplevelse, ställvis tung men givande och tankeväckande. Stående favoriter är klassikerna John Berger och bell hooks redan av den anledningen att båda har skrivit om konsten som en del av livet och samhället. Båda har också vävt in många personliga tankar och känslor i sina konsttexter, utöver otroligt intelligenta insikter och överraskande referenser. Men min främsta rekommendation är ändå min nuvarande favoritförfattare Bruno Schulz verk. Trots att han i Kanelbutikerna och Sanatoriet Timglaset inte egentligen skriver om konst är verken så otroligt vackert och förunderligt skrivna att de i sig är konstupplevelser och enligt min mening oerhört inspirerande. Schulz sätt att använda språket har gett mig många idéer för mitt eget skrivande. •




Denna artikel har publicerats i Finska Konstföreningens medlemstidning 1/2019.


Comments


bottom of page