top of page

Exceptionellt och vardagligt

Maija Blåfield talade med Riikka Kuoppala om sina utgångspunkter för konstskapandet och om sin kommande utställning på Helsingfors Konsthall.


MAIJA BLÅFIELD – Berättelser från vägrenen

Helsingfors Konsthall 21.1.–5.3.2023



På något plan är mina verk alltid dokumentära. Det narrativa och det dokumentära bildar centrala utgångspunkter: hur händelser blir till berättelser och hurdana berättelser det observerade och upplevda i omgivningen förvandlas till. I mina filmer har huvudpersonernas personliga verklighet ofta på något vis utspelats vid sidan om den generella verkligheten, eller också har de av någon anledning en exceptionell syn på livet. Jag är också intresserad av det vardagliga. Oavsett hur exceptionella förhållanden somliga kan leva i är de vardagliga tingen ändå mycket likadana för oss alla. Detta oavsett var vi bor och i vilket slags kultur vi lever. Dialogen mellan det exceptionella och det vardagliga har från första början funnits med i mina verk.


Maija Blåfield. FOTO: Patrik Rastenberger



Också humor finns alltid med. Jag kan knappt ens föreställa mig det dokumentära utan humor, för humor är en del av livet. Det står inte i någon som helst konflikt med seriösa teman. Kanske snarare så att ju seriösare ämne, desto viktigare att även humor finns med. Den kommer av sig själv.


Till utställningen på Konsthallen blir två nya verk färdiga. Det ena, Scenic View, är ett flerkanaligt verk med rörlig bild där utgångspunkten är hur vi betraktar skogslandskap. Vi har en stark tradition av att betrakta landskap, med rötter bland annat i måleriet, och vi har således vant oss att se och tolka landskap på ett visst sätt. Å andra sidan har vi inte nödvändigtvis någon riktig förståelse av det ekosystem som bildar landskapet. Vår tolkning av landskapet är egentligen totalt olik det som konstituerar ekosystemet: vad som är viktigt och betydelsefullt och när det mår bra eller dåligt. Jag fattade intresse för denna kommunikation, dessa missförstånd och tolkningar.


Scenic View är till sin stilart ett mellanting mellan skräckfilm och naturdokumentär. Verket granskar landskapet ur olika perspektiv. Där finns rikligt med dokumentär bild men som ett fiktivt element också fantiserade, scenografiskt byggda naturfenomen i ett skogslandskap. I verket besöks också t.ex. Detroit, där de öde husens trädgårdar brett ut sig över den övergivna infrastrukturen, samt särskilda platser för fotografering av arrangerade naturbilder i gränszonen mellan Finland och Ryssland.



Scenic View (2023), verk med rörlig bild



Scenic View (2023), verk med rörlig bild



Det andra nya verket, Roadside Narratives, är centralt på utställningen. Den personliga och självbiografiska fotoserien består av fotografier i snapshotstil som jag tagit under mer än tjugo år. Största delen av dem visas nu för första gången.Till bilderna hör korta texter som jag skrivit: minnesbilder, minnen och tankar från åren som gått. Jag är en arkiverande natur – jag arkiverar allt. Det var intressant att efter många år på nytt gå igenom fotografier jag tagit och se dem i ett nytt ljus. Där fanns några som jag ursprungligen ansåg misslyckade men som jag först nu upptäckte var intressanta. Det hade varit tal om en retrospektiv utställning, men själv ville jag också göra nya verk. Roadside Narratives fungerar på sätt och vis också som en retrospektiv.


Dialogen mellan det exceptionella och det vardagliga har från första början funnits med i mina verk.

Förutom nya verk visas också många verk med rörlig bild från olika skeden i min karriär. Om förstörelse och bevarande är en episodfilm som följer fem berättelser. En av dem är inspelad på Spetsbergen. Min avsikt var att filma i en stängd kolgruva där nedläggningsprocessen ännu pågick. Gruvan kunde nås endast med gruvbolagets småflygplan. Då jag anlände till Spetsbergen började ett fem dagar långt regn. Den normala medeltemperaturen på ön är 18 minusgrader, men under mitt besök var den varmaste dagen 7 plusgrader – med andra ord 25 grader högre än genomsnittet. Då snön smalt blev hela ön som vattentäckt skridskobana, och vädret gjorde det omöjligt att flyga med småflygplan. Följande vecka hade transporterna till gruvan stockat sig totalt. Några extra passagerare togs inte, så jag var tvungen att hitta på någonting annat mitt i det sorgliga regnet.Jag valde en lokal taxichaufförs sightseeingrunda till Longyearbyen – som jag inte såg ett dugg av eftersom snön hade smultit och det var beckmörkt. Där vi körde omkring mitt i en naturkatastrof, genom ett regnigt landskap, insåg jag: här har jag ju min film! Den blev som en skräckfilmsscen ur verkligheten, fullständigt hemsk men ändå med en gnutta humor och situationskomik som också gör allt det förskräckliga mer hanterligt. Jag grät mer än en gång under inspelningarna. Resultatet blev säkert mångdubbelt bättre än vad det hade blivit enligt förhandsplanerna. Ibland kan sådana här slumpmässiga förvecklingar vara till hjälp i mitt arbete, men det gäller att vara på hugget och gripa chansen. Förhandsplaner ska inte vara fjättrande.



Om förstörelse och bevarande (2017), kortfilm



The Fantastic (2020), kortfilm



Jag gillar svåra teman. Exempelvis filmen Fantastic fick sin början då jag vistades på ett konstnärsresidens i Seoul, Sydkorea. Nordkorea var vid den synligt framme i nyheterna, och jag lade märke vid hur medierna framställde nordkoreanerna. De visades egentligen aldrig som individer utan varje gång som en viss typs massa och endast med vissa karakteristika. Jag däremot var uttryckligen intresserad av individens upplevelse i en omgivning där information inte är fritt tillgänglig. Jag fattade intresse för hur den som lever i ett samhälle med begränsad informationsförmedling ser och upplever världen. Typiskt för människan är också att där vi saknar kunskap har vi en benägenhet att fylla luckorna med hjälp av vår fantasi. Jag ville veta hur vår verklighet ser ut från ett yttre perspektiv. För filmen intervjuade jag nordkoreanska flyktingar i Sydkorea som i sitt tidigare hemland hade sett insmugglade utländska filmer. Jag diskuterade dessa filmer med dem: vilka slags känslor och tankar de väckte och hur dessa spelfilmer hade påverkat tittarnas föreställning om yttervärlden.


Mina verkprocesser pågår i många år. Mest tid går till att sätta mig in i den värld verket beskriver. Exempelvis i filmen Världsräddare var vänskapsrelationen mellan mig och huvudpersonen Marcel Bloemendal av central betydelse. Jag filmade verket under fem år, och vi blev nära bekanta under processens lopp. Arbetsprocessen och mina etiska reflektioner påverkades av att Marcel led av schizofreni. Några färdiga lösningar existerar dock inte, och efter lång begrundan vågade jag lita på mitt eget etos i arbetet. Till min glädje var Marcel med också i mitt senare verk Om förstörelse och bevarande. ■



Världsreddare (2005), dokumentfilm





Comments


bottom of page