top of page

Paul Osipow

Finska Konstföreningens utställning på Helsingfors Konsthall 26.1–24.3.2019



Utställningens kurator Kari Kenetti intervjuar konstnären.


Paul Osipow: Espressokanna, rotfrukter, 2003, olja på duk, 80 x 120 cm. Foto: Patrik Rastenberger



Du har redan haft flera stora utställningar. De på Björneborgs konstmuseum, Kunstnernes Hus i Oslo och Amos Andersons konstmuseum var ändå tidsmässigt exakt avgränsade. Utställningen på Museet för nutidskonst i Ateneum 1993 var den första som omspände nästan hela din karriär. Ser du på din produktion med andra ögon nu än då? Det vore oroväckande om jag inte skulle se min produktion annorlunda än då. Trots den pessimist och kverulant jag är ser jag konstigt nog min produktion som tidvis överraskande bra konst som rentav stått sig mot tidens tand. Självfallet finns där många missar. Om och om igen konstaterar jag också att jag borde ha varit flitigare och mer koncentrerad. Men för att vara gjord av en eklektiker är produktionen delvis rentav konsekvent. Och förhoppningsvis inte trist.


Du har ofta sagt att motivet och det föreställande inte är viktiga för dig. Är du fortfarande av samma åsikt?


Motivet ger något slags byggnadsställning där jag fritt kan röra mig, variera, omsätta impulser i praktiken, göra konster.

Du har målat mycket utomlands. Hur har den främmande miljön påverkat ditt arbete?


Det kan jag inte ge ett heltäckande svar på, men utomlands ser jag kanske bättre, det vill säga hemma vänjer jag mig vid den välbekanta miljön och är inte observant.Utomlands, och varför inte exempelvis i Kotka, fäster jag mer uppmärksamhet vid omgivningen, jag passerar den inte lika sluten i mina dagliga problem.

Paul Osipow: Paradise View II, 1989, akryl på duk, privatsamling. Foto: Patrik Rastenberger



I viss mån upplever jag att ett slags cirkel har slutits, för i början av din karriär var dina målningar så att säga föreställande. Sedan följde en rätt lång period med abstrakta verk, varefter ditt uttryck liksom i lönn återgick till det föreställande. Jag är visserligen medveten om att helt nya verk är under arbete som knappast föreställer något annat än sig själv.


Min produktion bildar kanske inte någon konsekvent båge (en för övrigt ganska fjättrande attityd som likafullt av någon anledning ses som ett kännetecken på en sann konstnär), snarare en spiral. Eller mattrasor uppklippta i strimlor. En konstnär får enligt min mening fritt återvända till det han lämnat bakom sig, men han har också rätt att upprepa sig själv (inte blir det ju ändå precis likadant). Jag har ofta haft bråttom med att förverkliga nya impulser, och då har vissa möjligheter blivit outnyttjade.


Som nyutexaminerad från Akademin arbetade jag som bildkonstlärare och undervisade också i konsthistoria. Jag började från modernismen och hoppade sedan av och an på tidsaxeln. Då märkte jag att det fanns konstnärer som förhöll sig fritt till sin egen produktion och inte lät sig bindas av allmänna uppfattningar. Picasso förklarade jag så att han fritt återvände till redan använda material och motiv även efter långa pauser.



Vilken är din favoritmaträtt?


Spaghetti.



Kari Kenetti har arbetat med konst och design som gallerist och kurator. Med Paul Osipow har han samarbetat sedan mitten av 1990-talet.



Paul Osipow (t.v.) och Kari Kenetti. Foto: Patrik Rastenberger



Denna artikel har publicerats i Finska Konstföreningens medlemstidning 2/2018.



Comments


bottom of page