top of page

ANU TUOMINEN: I morgon är i dag i går

Finska Konstföreningens utställning på Helsingfors Konsthall 18.1–1.3.2020


Anu Tuominen: Riktiga färgcirklar, 1997– (del)

Anu Tuominen: Riktiga färgcirklar, 1997– (del)



Hur kom du att göra konst som är typisk just för dig själv, klart definierbar som Anu Tuominen?


En av mina första minnesbilder är hur jag ordnar vantar och yllesockor på golvet. Senare upptäckte jag samma lek på nytt och sysslar med den än idag. Som barn tänkte jag att jag kunde vara en konstnär, men undrade hur jag skulle orka med att bara måla dagen lång. Vad jag inte kan förklara är hur det kom sig att jag valde konstnärsyrket. På mitt första skolbetyg var teckningsvitsordet det sämsta av alla, dvs. det antydde inte någon vanlig konstnärlig bana. Jag minns hur jag skrev ner ett kemiskt recept som jag lade i en särskild mapp, dvs. jag var forskare. Visst bedriver jag även forskning idag, men på ett roligare och åtminstone friare sätt än som regelrätt forskare. Vi bodde på landet, i en folkskola. Den stora vinden, de ödsliga klassrummen med sina plåtugnar och dubbelsitsiga pulpeter och den stora, spretiga uthusbyggnaden – allt bjöd på imponerande rumsupplevelser. I lägre klassens garderob, stor som ett rum, fanns massor med pennor, häften och färger, dvs. rena basmaterialet i min konst, som sådana.



Anu Tuominen: Deep Blue, 2011, sömnad på tyg



När skedde detta, dvs. hur fick allt sin början?


Lemi. Savitaipale. Stockholm. Kouvola. Östermark. Joutseno, Helsingfors. Tills jag en midsommarnatt fann mig själv på ett lastbilsflak för byggnadsavfall vid Ständerhuset, varifrån jag slutligen hamnade på De ungas utställning på Konsthallen.



Vilken betydelse har den fysiska utställningsplatsen för dig?


Om jag har tur får jag ställa ut på en plats där det finns någonting av intresse, någonting som jag kan utgå från och visa hur speciellt där är. Amos Andersons Söderlångvik gård, Klosterbacken i Åbo, körsbärsträdgårdshuset Cerisaie i sydvästra Frankrike nån gång från 1300-talet eller Almgrens sidenväveri i Stockholm. Jag skräddarsyr gärna ett verk på plats och tycker själv att jag lyckats om det ger ett intryck av att höra dit, om hela utställningen ser ut som en enda installation.



Anu Tuominen: Kall – varm, 2010, upphittade färgpennor (blåa, blåröda och röda)



Du är också verbalt mycket skicklig. Då du arbetar på ett verk, funderar du samtidigt på hur det ska verbaliseras?


Att verbalisera, klä dessa svar i ord, är svårt för mig, svårt att göra en konsekvent, välformulerad redogörelse med en början och ett slut.


Att verbalisera ett visuellt verk är en annan sak. Jag kan räkna upp nyckelord: verkets material, färger, stämningar, begrepp, synvinklar, eventuella verknamn. I ett visuellt verk är allting för det mesta synligt samtidigt och ganska likvärdigt. Att hitta en enda, övergripande titel för ett verk är ett mysterium. I allmänhet får jag en uppfattning om titeln först då verket redan är färdigt, rentav åratal senare. Många verk saknar fortfarande en lyckad titel. Andra får nya namn på nya utställningar eller då de visas i en annan kontext. Jag har också några roliga verktitlar på lager, men det funkar inte så att jag skulle göra ett verk för en given titel. Nåja, genast kommer jag på verk där jag gjort det, där jag haft namnet – ofta en ordlek eller idé – i tankarna som det allra första: Vägglöss. Lysmask. Att samtidigt lyckas ge en likalydande titel på olika språk är däremot snarast omöjligt. Såsom just i fallet Vägglöss (lutikka), där det finns både vägglöss och skedar (lusikka). Ordlekar, att rabbla upp ord baklänges, att fastna vid enskilda ord, det är sådant jag alltid sysslat med, så långt jag kan minnas.



Dina verk har visats också i många andra länder. Vilken utställning utomlands minns du särskilt och varför?


Zuiderzeemuseum, friluftsmuseet i Enkhuizen i Holland var speciellt. Jag fick själv välja nästan vilken som helst plats inom museiområdet för mitt verk. Jag valde ett litet, dammigt och dunkelt hus. Jag kunde också fritt välja föremål från museilagret till min installation i huset. En del saker hade jag med mig hemifrån och så köpte jag vita ägg från en antikvitetshandel. Jag döpte verket till ”I motljus”, eftersom rummet fortfarande var dunkelt samtidigt som ljus strålade in genom fönstrets vita gardiner. Också husets historia och dess tidigare invånares livshistoria var på sätt och vis ställda i motljus, mot det bländande nuet.



Denna artikel har publicerats i Finska Konstföreningens medlemstidning 2/2019






Komentarai


bottom of page