Finska Konstföreningens Dukatpris 2021
Skulptören Emma Jääskeläinen (f. 1988) skulpterar mjukt rundhyllta skulpturer som för tankarna till mysiga och varma ting, från ett yllegarnnystan till hjärtat av en snäcka eller en mjuk mage. Jääskeläinen, belönad med Dukatpriset och med utmärkelsen Årets unga konstnär 2022, ser skulpturkonsten som ett lekfullt medium som det är lätt att närma sig.
Emma Jääskeläinen: Repose, 2021, Norwegian Rose-marmor, travertin Noce, 104 x 158 x 122 cm. FOTO: Trevor Good, courtesy PSM Gallery Berlin
Skulpturens form växer fram ur den kroppsliga upplevelsen.
”Att förnimma med hela kroppen, helgjutet, är den del av bildhuggeriet. Jag har tidigare studerat performance, där man uttrycker sig med den egna kroppen. Mitt förhållande till skulpturkonsten är tudelat: föremålstillverkning och stenindustrin väcker motstridiga känslor och bildhuggeriet är förenat med en balansgång mellan egna önskningar och estetiska frågor. Å andra sidan hjälper bildhuggeriet mig att förankra mig i världen. Numera, då bildhuggeri är mitt yrke, är min relation till det mindre romantisk och med praktiskt orienterad än tidigare.”
Jääskeläinens skulpturer har visats rikligt både på museer och i offentliga rum. År 2020 avtecknades hennes skulptur Put put, i Adrianaparken i Hertonäs strand. Skulpturen i sten är inte mycket större än ett litet barn och liknar ett moln eller en spöklik sagogestalt.
Jääskeläinen berättar att placeringen i det offentliga rummet gör det lättare att anpassa ett verk så att det kombinerar både lek och tradition. Att göra en offentlig skulptur är också en process som tilltalar henne på ett nytt sätt, i och med att de boende i området kan berätta hur de själva upplever det nya verket på deras gårdsplan eller i den närbelägna parken.
”Sten är ett urtida material. Jag skulpterar i princip ett traditionellt motiv, en människokropp eller en del av den, på vilken jag lägger till ett förgängligt skikt från vår tid. Det kan handla om till exempel ett tuggummi jag hittat i fickan eller ett skräp från marken, med vars hjälp konstverket får en ny tidsdimension. Samtidigt väcker skikten av förgängligt och skört intressanta frågor: om någon stjäl kepsen från skulpturen, är det längre samma verk?”
Emma Jääskeläinen: Night Studio, 2021, Hermelin-marmor, travertin Noce, ull av finskt får, 80 × 95 × 60 cm. FOTO: Jussi Tiainen
Förutom sten använder Jääskeläinen ofta också ull som material. Naturmaterial ligger henne varmt om hjärtat, med deras hjälp bearbetar hon bland annat sin egen naturrelation.
Utöver skulptur gör Jääskeläinen också musik. Hon har sysslat med jazzsång och gjort sånger som singer-songwriter. På grund av omständigheterna har hemmet under en längre tid fungerat som arbetsrum, och musiken har åter blivit viktigare. Samtidigt har skulpturerna minskat i format och Jääskeläinen har kunnat göra verk av lera i sitt hem.
Arbetet med skulptur och musik öppnar nya perspektiv på rum, tid och bildernas tillblivelse.
”För mig uppstår skulpturens form ofta ur rörelsen. Jag skulpterar egentligen inte gestalter, snarare ritar jag konturer med luft inuti. Jag har också upprepat många klassiska motiv, såsom handen. En hand kan vara humoristisk eller trist, exempelvis en uppsvullen och valkig hand som ändå har gjort till exempel musik. När jag skulpterar uppstår formerna ofta genom upprepning, jag skulpterade till exempel en rumpa i många års tid. Att sjunga liknar skulpterandet såtillvida att också det handlar om att bygga harmoni och former. Egentligen har både sång och skulptur samma utgångspunkt, rörelsen.”
Emma Jääskeläinen: Running up that hill… soon, 2021, ull av finskt får, mässing, 73 x 55 x 30 cm. FOTO: Joe Clark, courtesy PSM Gallery Berlin
Denna artikel har publicerats i Finska Konstföreningens medlemstidning 1/2022.