Finska Konstföreningen som i år firar sitt 175-årsjubileum har otvivelaktigt spelat en betydande roll i bygget av det inhemska konstfältet. Under sin långa vandring har föreningen ordnat konstlotterier, beviljat stipendier och pris samt främjat konstutövandet bland annat genom att ordna undervisning i teckning. Allt detta kräver att föreningens ekonomi är i skick, och för den biten har ekon.mag. Hannu Hokka svarat allt sedan 1998.
Finska Konstföreningens dörrskylt i mässing, 1800-talet. Finska Konstföreningens arkiv. Arkivsamlingarna, Nationalgalleriet. Foto: Nationalgalleriet / Hannu Aaltonen.
I och med den europeiska konstföreningsrörelsen började det även i Finland röra på sig på föreningsfältet i slutet av 1800-talet. Idén var att stödja inhemska konstnärer, främja konstintresset och göra konsten känd samt att stärka den nationella identiteten med konstens hjälp. Idén om att grunda Finska Konstföreningen såg dagens ljus redan år 1834. Med föreningens hjälp ville man göra konstintresset till en viktig del av den nationella allmänbildningen.
På kontinenten handlade konstföreningsrörelsen främst om att organisera borgerskapets konstintresse. I Finland kom i praktiken hela konstfältet att organiseras kring konstföreningsrörelsen, som man med Finska Konstföreningens första sekreterare, licentiat Zacharias Topelius’ ord ”lyckades skapa nästan ur tomma intet”. I centrum för Finska Konstföreningens verksamhet har från första början varit att stödja inhemsk konst genom konstförvärv och genom stipendier och pris. Hannu Hokka, som i år avgår som föreningens kassör efter att ha skött uppgiften allt sedan 1998, har under årens lopp sett till att det har funnits pengar att dela ut åt konsten.
Hannu: I mitt civila yrke arbetar jag i en miljö där alla förstår sig på ekonomiska frågor, men på konstfältet är det en sällsyntare talang. I stället har Finska Konstföreningen gedigen konstexpertis. Min uppgift har varit att ta ställning särskilt i frågor om hur medlen ska placeras och att se till att det finns tillräckligt mycket pengar till den egentliga verksamheten. Under min tid i föreningen har jag också deltagit i styrelsens arbete, visserligen även där mer som kassör. Jag värdesätter konsten högt men är total amatör på det området. Fast jag inte haft kompetens att befatta mig med det konstnärliga har jag kunnat vara till hjälp i ekonomiska frågor.
Sedan 1965 har Finska Konstföreningen fått donationer av Gerda och Salomo Wuorios stiftelse och sedan 1968 av William Thurings stiftelse. Med priset som bär William Thurings namn stöder föreningen årligen bildkonstnärer i åldern 35–45 år.
Hannu: William Thurings stiftelse har stor betydelse för föreningen i och med att en betydande del av föreningens årliga finansiering kommer därifrån. Med tanke på konstfinansieringen är det verkligen fint att Finska Konstföreningen årligen får donationsmedel av stiftelsen. Det är vi väldigt tacksamma för.
"Då placeringsverksamheten är välskött och föreningen med dess hjälp kan uppnå målen för sin verksamhet så funkar det också i praktiken." -Hannu Hokka
Ekon.mag. Hannu Hokka har varit Finska Konstföreningens kassör sedan 1998. Foto: Markku Pulkkinen.
Värdet av de pris Finska Konstföreningen beviljar definierades en gång i tiden som dukater bundna till guldvärdet. Dukater var i bruk i Europa fram till första världskriget. I föreningens tidiga bokföring finns också anteckningar om intäkter från försäljning av dukater. Idag är det välskött ekonomi och planmässig placeringsverksamhet som ersatt guldmyntshandeln som garant för verksamhetens kontinuitet.
Hannu: Idag är föreningens medel spridda på aktier, räntor och alternativa placeringar enligt moderna placeringsprinciper. Avkastningen från placeringarna har stor betydelse för hur förmögenheten utvecklas och hur frikostigt eller knapphändigt föreningen kan dela ut pengar. Vi har skapat ett minimibelopp på årsnivå som vi kan dela ut åt konsten även under dåliga placeringsår. Vi har försökt kalkylera riskerna så att detta är möjligt. Professionell portföljförvaltning är det jag efter bästa förmåga har försökt främja i föreningen. Då placeringsverksamheten är välskött och föreningen med dess hjälp kan uppnå målen för sin verksamhet så funkar det också i praktiken.
"Särskilt fint är det att föreningen stöder uttryckligen unga konstnärer. I det ser jag föreningens djupaste väsen." -Hannu Hokka
Stöd till unga konstnärer har från första början varit en hörnsten i föreningens verksamhet. Förutom stipendierna till högst 35-åriga konstnärer delar föreningen också ut stipendier till konstskribenter. Av föreningens pris är Dukatpriset, som instiftades 1857, förmodligen det kändaste. Det är också det äldsta konstpriset i Finland. Förutom pris till yngre konstnärer delar föreningen också ut ett årligt pris till längre hunna konstnärer.
År 2020 uppgick prisens och stipendiernas totalbelopp till närmare 300 000 euro. Dessutom förvärvade föreningen 148 konstverk för utlottning i konstlotteriet. Hokka inser föreningens historiska värde och betydelse som ett stöd för konsten och i synnerhet för unga konstnärer.
Hannu: Finska Konstföreningen är en unik institution i Finland. Jag uppskattar den tradition den byggt upp, dess professionella konstsyn och dess åtagande att stödja konsten. Särskilt fint är det att föreningen stöder uttryckligen unga konstnärer. I det ser jag föreningens djupaste väsen. Unga ska stödjas, för det är då man har uppförsbacke och sällan någon förmögenhet att falla tillbaka på. Då idéerna, skaparprocessen och motivationen är i skick lönar det sig att stödja själva arbetet.
Värdet av de pris Finska Konstföreningen delade ut bestämdes till en början som dukat. På fotot nederländska Bataviska republikens dukat från 1802. Foto: Nationalmuseet. Myntkammarens samlingar: Helsingfors universitets mynt- och medaljsamling före 1920.
"Finska Konstföreningen är en unik institution i Finland. Jag uppskattar den tradition den byggt upp, dess professionella konstsyn och dess åtagande att stödja konsten." -Hannu Hokka
Sina första konstdonationer mottog Finska Konstföreningen redan kring mitten av 1800-talet. Föreningen har inte på åratal byggt upp någon egentlig konstsamling; i stället delas de förvärvade verken ut bland medlemmarna i det årliga konstlotteriet. I stället för konstdonationer spelar privatpersoners och privata aktörers penningdonationer en central roll i hur föreningen finansierar sin verksamhet. Förr var medlemsavgifterna viktigare, men idag täcker de snarast utgifterna för medlemsförmånerna. Donationer däremot innebär direkt stöd till den inhemska konsten.
Hannu: Donationerna är mycket välkomna i och med att avkastningen på dem gör det möjligt att stödja konsten. Trots att alla donationer går till samma fond kan man bokföra dem som kontinuerliga fonder så att donatorns namn lever vidare. I listan över donationsfonder finns idag över tio namn.
Kejserliga senatens för Finland beslut 23.5.1843 om grundande av Konstföreningen och godkännande av förslaget till dess stadgar. Finska Konstföreningens arkiv. Arkivsamlingarna, Nationalgalleriet. Foto: Nationalgalleriet.
Konstföreningsrörelsens bakgrundskrafter bestod ursprungligen av universitetsmän och ett mycket tunt bildat skikt som aktivt också deltog i övrig kulturverksamhet. Finska Konstföreningens vandring från en liten krets där man vårdade en stormanskult till en riksomfattande förening med omkring 1 400 medlemmar har säkerligen varit variationsrik. Från sin egen tid i föreningen minns Hokka särskilt vissa ledande personers egenartade och ibland kraftfulla metoder.
Hannu: Jag blev kassör då diplomaten Jaakko Iloniemi var styrelsens ordförande. Jag uppskattade honom redan som diplomat och politisk person. I ordföranderollen var hans karaktär och karisma ganska så övertygande, och därför växte min egen respekt för föreningen kraftigt med början redan från första styrelsemötet. Iloniemis ledarstil var elegant och aristokratisk, men också diskuterande. Den lämnade ett starkt minne. Bara under min tid i föreningen har mycket varierande personligheter hunnit passera revy, var och en med sina egna vanor och kutymer. Somliga har varit mer krävande och fåmälda i sin kommunikation, andra öppnare – men samarbetet har alltid förlöpt bra.
"Digitaliseringen och nya inslag som teamwork m.m. har ökat behovet av samarbete." -Hannu Hokka
Ordföranden för Finska Konstföreningens styrelse, diplomaten Jaakko Iloniemi hade en karismatisk ledarstil som stannat i Hokkas minne. Foto: Utrikesministeriets arkiv.
Enligt Hokka syns den förändrade arbetskulturen tydligt i föreningen och kanske överlag på konstfältet.
Hannu: Styrelsens kommunikation har förbättrats med åren, och överlag har samarbetet förändrats i takt med samhällsutvecklingen. Digitaliseringen och nya inslag som teamwork m.m. har ökat behovet av samarbete. Att det ibland förekommer meningsskiljaktigheter är ett sunt tecken. Med mitt mångåriga perspektiv på Finska Konstföreningens verksamhet måste jag säga att det centrala ändå alltid har varit det genuina intresset för att stödja konsten och utveckla verksamheten.
Avgången från posten som kassör för Finska Konstföreningen förseglar samtidigt en betydande period i Hokkas karriär. Känns det kanske också vemodigt?
Hannu: Visst är det på sätt och vis vemodigt, det har varit en så fin tid. Jag har fått stå på en utsiktsplats inom konstfinansieringen i Finland. Men kanske 23 år är tillräckligt för en enda person. Min efterträdare Arto Jurttila tycks ha den gnista och kompetens som krävs, så det här är rätt tidpunkt för ett byte. Jag önskar Arto framgång i arbetet, och samtidigt vill jag förstås gratulera föreningen till jubileet. 175 år för den finska konsten är vördnadsbjudande. Låt oss hoppas att föreningen även i framtiden förblir en livskraftig aktör i takt med sin tid. •
Bakgrundsfakta om Finska Konstföreningens historia: Dukaatti. Suomen Taideyhdistys 1846–2006. Toim. Rakel Kallio. (WSOY 2006)