top of page

JENNI ESKOLA – Om tidens skörhet

Finska Konstföreningens William Thuring-huvudpris 2021



Tammerforsaren Jenni Eskolas (f. 1982) målningar kan ses som biokonst: verken målade med klorofyll är processartade och föränderliga.


Efter utexamineringen från Bildkonstakademin 2012 fördjupade sig Eskola i det unika och började göra svartvita, fritt ritade teckningar där varje bild försvann under de följande. Så säger Eskola också att hon vill undvika själva bilden. Genom repetition införlivades tiden i verken som ett motiv. En del av de stora svartvita teckningarna var kortvariga pappersverk klistrade på väggen därifrån de togs ner och revs sönder efter utställningen. Idén om flyktig konst finns närvarande också i Eskolas nyare målningar.


Att hålla sig till gråskalan började kännas tungt. Övergången till färger skedde 2015 av en slump då hon råkade spilla saft av vetebrodd på papperet. Saften från veteberodd förlorar sin finaste klarhet inom ett dygn. Klorofyllets flyktighet fascinerar Eskola, och via den fann hon också mening i måleriet. Hon ser hela sin produktion som en lång performance där verken synliggör tingens flyktighet, provisorium. Eskola målar på papper, ett material som genom sin skörhet lämpar sig för verkens motiv, tidens skörhet.



JENNI ESKOLA Färgstudie (om hållbarhet), 2021, detalj: flitiga Lisa, dahlia, gladiolus, ängsklocka, kråkvicker, trädgårdshortensia, praktbetonika, jättebalsamin, sporreblomma, blåklocka, smörboll, gökblomster, lejongap, akleja, mjölke, midsommarblomster, narciss, smörblomma, teveronika, humleblomster, viol, pelargonia, petunia, pion, renfana, rödklöver, prästkrage, daglilja, fackelblomster, raps, blåklint, ros, höstbegonia, sammetsblomster, kaplobelia, praktlysing, hesperis, fuchsia, maskros på papper, 39 st. à 68 x 32 cm. Eskola har målat två verk med varje blomma varav det övre utsatts för solljus medan det nedre skyddats mot ljus före upphängningen.

FOTO: Anna Autio




Eskola är intresserad av själva färgmaterialet och det intryck det ger. ”Jag är inte intresserad av att dryfta bilden och det bildliga, låt vara att man inom bildkonsten inte helt kan förbise det. I mina nyaste verk fokuserar jag på färg och den känsla den framkallar. Jag arbetar med traditionella färger, med rulle och pensel. Med färgerna eftersträvar jag en yta där behandlingen inte lämnar synliga spår.” Eskola säger att hon gör en målning med utgångspunkt snarare i själva färgmaterialens än den abstrakta bildens historia. Med färgmaterialen uppstår en koppling till det naturenliga, och hon tillverkar sina färger själv. För färgtillverkningen använder hon främst blomställningen, men ibland kan en del av stjälken komma med.


Verken på papper kan hängas upp på traditionellt sätt, men de förändras då de utsätts för ljus. Förändringen är en del av verkens natur. I Eskolas arbetsprocess har verken en egen tidpunkt då de blir färdiga. Med tiden blacknar verken i ljuset, deras färg förändras tills den organiska processen upphör och färgerna förblir vad de då är. Vissa blir känsligare. Konstnären ger verket en chans att bli sig själv. Intressant är också att följa hur målningar av varierande ålder ser ut vid olika tidpunkter under sin förvandlingsprocess.


Kritikern Harri Mäcklin beskrev Jenni Eskolas verk på galleri Forum Box 2021: ”Verkserien Evergreen (2021) har självironi i titeln, eftersom verken är allt annat än evigt gröna. De element som gör det möjligt att se verken utplånar dem till sist. Målningarna framstår som bestående objekt, men i själva verket är de processer av omärklig blekning, uppvisningar av sin egen utplåning.”


Jenni Eskola ser inte alls sig själv som en konstnär i marginalen. En del av hennes tidigare konstnärliga arbete har varit mer traditionellt, bestående konst som också finns i museernas samlingar. De nya verken förvarar hon själv, i lager skyddade mot ljus. Eskola ser det som ett konstnärens privilegium att kunna dryfta frågor som andra diskuterar i romantiserande ordalag, såsom tidens närvaro och hur den kan följas.



JENNI ESKOLA Ur serien Evergreen, till vänster: 2020, till höger: 2021, klorofyll på papper, à 119 x 90 cm. FOTO: Anna Autio



Denna artikel har publicerats i Finska Konstföreningens medlemstidning 1/2022.

Comentários


bottom of page