EDVARD RICHTER–PRISET 2020
Edvard Richter-litteraturpriset gick ifjol till konstnärsprofessor Maija Tammi och visuella historieberättaren Ville Tietäväinen för deras bok Immortal, Lost Memoirs of Cornelia Dulac Concerning the Freshwater Polyp Hydra (Aalto ARTS Books), som kombinerar fiktion och fakta. Boken behandlar odödlighet via sötvattenspolypen hydra och biologen Cornelia Dulacs forskning kring den.
Utgångspunkt för boken är Tammis mångåriga upptäcktsfärd inom temat dödlighet och odödlighet. Verket är en del av ett mer omfattande utställningsprojekt men fungerar också som ett självständigt verk.
Maija: Allting började från odödliga cancercellslinjer och deras teoretiska och även praktiska möjlighet att inte åldras. Jag fastnade i temat, och Hydra vulgaris som är bokens centrala tema upptäckte jag den vägen. Hydra vulgaris är ett litet vattendjur som bevisligen inte åldras. Jag har i omkring tre år studerat och dokumenterat hydror och gjort experiment med dem tillsammans med två professorer i biologi. Vi har samlat ihop ett ganska digert material.
"Konst och vetenskap kan ses som varandras motsatser, men också som två sammanvävda fenomen." -Maija Tammi
Ett verk som väver in vetenskap och konst utan någon skarp gränsdragning hör inte entydigt till någon viss kategori och kan inte heller klassificeras enbart som en konstbok. Tietäväinen var medveten om problemet redan då han gick in för projektet.
Ville: I min egen arbetshistoria har jag erfarenhet av verk som medvetet kombinerar olika genrer. För förlagen och marknadsföringen har de varit en utmaning i och med att man inte vetat på vilken hylla böckerna ska ställas. Just det har varit mitt syfte, att göra någonting nytt, för utan det uppstår ingen konst. Att boken nu belönas är ett glädjande tecken på att någon har förstått det syftet.
För Tammi har dialogen med vetenskapen framför allt varit inspirerande samtidigt som den också fört med sig utmaningar.
Maija: Jag ser samarbetet som väldigt inspirerande. Det ska dock medges att vi i samband med den här boken var tvungna att ymnigt diskutera förhållandet mellan fakta och fiktion och frågan om hur fakta inklusive källhänvisningar på sätt och vis lite lömskt kan bakas in i berättelsen. Det finns ju forskare som anser att det inte går att berätta särskilt mycket med konstens medel, men att döma av de kommentarer vi fått åtminstone av några professorer och studerande inom biologi har just verkets nya sätt att berätta också väckt entusiasm. Konst och vetenskap kan ses som varandras motsatser, men också som två sammanvävda fenomen. Båda observerar och utforskar världen på sitt eget sätt och med olika medel.
"Personligen ger det mig en njutning att tänka att någonting jag gjort fortsätter att existera då jag själv inte längre gör det." -Ville Tietäväinen
I sitt arbete med dödlighetstemat har Maija Tammi lärt sig vetenskapens metoder att studera åldrandet som en deklinering av organismens fortplantningsförmåga, ett slags pensionering på cellnivå. Den evigt unga hydran har väckt tankar kring dödlighetens betydelse för såväl den enskilda individen som hela den organiska världen. Idén om evig ungdom och odödlighet lever stark i vår kultur trots att det ur ett existentiellt perspektiv inte vore hållbart eller önskvärt ens för vår egen art. Kunde vi lära oss att se livets timlighet som någonting i sig värdefullt, som en del av alltings kretslopp där den enskilda individens liv är ett led i allt liv på jorden?
Maija: Det är en vacker tanke. I vår tid känns det som om alla var så individualistiska att vi bara tänker på våra egna liv i stället för att se oss som en del av någonting större. Om människan inte åldrades skulle jordens resurser fort vara uttömda, varvid vi ställs inför frågor exempelvis om vem som får fortplanta sig. Å andra sidan lämnar vi även då vi dör spår efter oss på cell- eller energinivå.
"Allting har alltid någon koppling till dödligheten och odödligheten, det är någonting vi inte kommer undan." -Maija Tammi
Försöken att hitta metoder med vilka människans liv på jorden kan förlängas väcker tankar också hos Tietäväinen, som dock ser konsten som ett ansvarsfullare sätt att eftersträva ett slags odödlighet.
Ville: Inom den medicinska vetenskapen undersöker man möjligheterna att förlänga människans operativa liv, och å andra sidan menar religionerna att vi har ett evigt liv framför oss men att vi måste dö för att nå dit. Sedan finns den konstnärliga odödligheten: en bok eller ett annat verk lever vidare även efter vår död. Personligen ger det mig en njutning att tänka att någonting jag gjort fortsätter att existera då jag själv inte längre gör det. I alla händelser ser jag det som ett ansvarsfullare alternativ än att försöka förlänga människans liv i det oändliga.
Ville Tietäväinen och Maija Tammi. Foto: Mikko Raskinen / Aalto University.
Av vad Tammi berättar kan man sluta sig till att arbetet med dödlighetens och odödlighetens teman tillsvidare fortsätter oändligt. Också i så måtto tycks vi tala om ett unikt evighetsprojekt.
Maija: Jag fortsätter att jobba och göra nya verk kring samma tema. Allting har alltid någon koppling till dödligheten och odödligheten, det är någonting vi inte kommer undan. •