Konstsamlarparet Raini och Raimo Heinos konstsamling omfattar över 1 400 inhemska verk. Det första förvärvade de för att fira den första årsdagen av sitt bröllop. För makarna Heino är konst ett slags vän, ett andningshål i vardagen som ger tankarna vingar. I deras hem välkomnas besökaren av konst redan vid dörren. Vi samtalade om konstens varierande former och om samtidskonsten som ibland också kan väcka förundran, och vi funderade över vad det är som gör samlandet så fängslande.
KUVA: Katri Salmenoja
Hur började ni samla? Har ert första förvärv kanske en gång hängt på väggen i detta hem?
Raini: I själva verket nej, på den tiden hade vi ännu inte en stadig bostad. Vårt första förvärv var något av en slump.Vi hade varit gifta i precis ett år. Vi vandrade i Citypassagen mittemot järnvägsstationen i Helsingfors och råkade i ett fönster se Olavi Laines Zigenarflicka (1960). Jag började ju genast tjata att den vill jag ha, och så beslöt vi att köpa tavlan som en present åt oss själva på vår första bröllopsdag. Det var så det började. Det var färgerna i verket som tilltalade mig, och zigenarflickan väckte något slags längtan till fjärran land. Mitt val var det nog. Också i övrigt var det jag som ursprungligen föreslog att vi skulle besöka konstutställningar. Det var fint att Raimo följde med vart jag än önskade. Egentligen kom samlandet i gång först 1971 då vi flyttade till vårt nuvarande hem. Några verk ärvde vi också av av Raimos föräldrar och gudföräldrar.
Raimo: Det var inte många. Sådana där vanliga tavlor som folk på den tiden hade i sina hem.
Raini: Jag har varit intresserad av konst i hela mitt liv, alla konstarter, och på något vis har det sedan blivit mer och mer inriktat på just bildkonst. Såtillvida har det varit någonting medfött. Men inte så att man föds till konstsamlare.Inte är det så enkelt, om man har lite ambition med sin samling. Först måste man lära sig se skillnaden mellan så kallad hötorgskonst och vanlig konst.
”Det känns otänkbart att jag idag kallas samlare, som rena utopin.” – Raini Heino
Fanns det konst i era barndomshem?
Raini: Inte egentligen. Jag evakuerades från Karelen bara tre år gammal och har ofta undrat över hur stor roll slumpen kan spela i livet och allt som hänt sedan dess. Det känns otänkbart att jag idag kallas samlare, som rena utopin. Jag kom från ett arbetarhem med ett enkelt spiselrum, familjen hade tre barn. Det var inte precis konst man då tänkte på, snarare utkomsten. Fast när jag nu tänker tillbaka så visst hade farsgubben köpt ett par tavlor också till hemmet, trots att han kunde ha spenderat pengarna på något annat. Något slags gnista hade han väl ändå, en längtan efter frihet, fantasins flykt.
Raimo: I mitt barndomshem hade vi nog en del konst på väggarna, men inte var det fråga om samlande. Förr i tiden var det kanske mer slumpmässigt man skaffade konst till hemmet.
Hur väljer ni de konstverk ni förvärvar?
Raini: Bilden är förstås avgörande. Man ser nog omedelbart om man att tycker ett verk är bra. Sedan finns det sådana som mera appellerar till känslorna och som man vill skaffa också av någon annan orsak. Trots att det inte kanske håller världsklass, men där finns något som fascinerar.
Raimo: Konstuppfattningen tar sakta form. Man blir mer kritisk, tittar med annan blick och noggrannare. Det känns också så att när man kommer i gång med någon konstnär så blir det lätt mera. Vips har det blivit en varaktig relation. De första verken av exempelvis MarjattaTapiola förvärvade vi 1980.Sedan blev det småningom mer. Vi har också besökt hennes hem på landsbygden, och varje gång har vi återvänt med något verk i bagaget. Kanske är det så att när isen väl är bruten så börjar man på något vis tycka om en viss konstnärs handstil.
Raini: Precis, man lär liksom automatiskt känna konstnärer, de blir ett slags vänner.Jag gillar konstnärer, de har i allmänhet en seriös hållning till sitt jobb.
”Konstuppfattningen tar sakta form.Man blir mer kritisk, tittar med annan blick och noggrannare.” – Raimo Heino
Finns det några verk i er samling som är särskilt kära?
Raini: Alla verk är princip viktiga för mig själv, fast somliga känns viktigare än andra, det är klart. Personligen tycker jag om ElinaBrotherus fotografiska verk Spectator2 (2011), som hänger på väggen i mitt arbetsrum. Då jag tittar på det får mina tankar alltid vingar och jag lämnar trista tankar bakom mig. På något vis känns det som om medvetandet expanderar.
För Raini Heimo är Elina Brotherus Spectator 2 (ur serien Artist and her model, 2011) ett av de käraste verken i samlingen. FOTO: Elina Brotherus.
Finns alla verk ni förvärvat fortfarande kvar i samlingen?
Raini: Visst, något enstaka verk kan förstås ha gått sönder, men sålt har vi inte, inte ett enda verk.
Raimo: Att tjäna pengar på konst ha aldrig varit ett alternativ.
Raini: Det går inte ens att tänka i sådana banor. Då konst är ett samlarobjekt så står man förr eller senare inför en situation där man undrar att oj då, var ska vi nu placera de här då väggarna redan är fulla. Sedan tänker man sig att man kan ge dem åt barnen eller till andra lokaler där de kunde vara till glädje, tills man slutligen helt enkelt inte har plats för flera verk. Det är då man måste skaffa sig ett lager. Så gjorde också vi, först ett, sedan ett andra och ett tredje – och vi tänkte att det här är nog helt sanslöst. Vår ena son Rauli hade redan tagit över en tredjedel av verken och vi frågade sönerna var i fridens namn vi ska placera resten. De svarade med en röst att ge dem för allt i världen inte åt oss! Så föddes konststiftelsen till vilken vi alla tre donerade nästan alla verk vi hade. Vi har fortfarande inte kunnat sluta samla. Vi får lov att göra ytterligare en donation, småningom.
”Där måste nog finnas något slags själslig koppling till konsten eller en förmåga att se konst och allt vad den synliggör.” – Raimo Heino
Redan till sin bredd och sitt omfång är er samling ett kulturellt viktigt urval konst som via stiftelsen kommer att leva vidare. Säkerligen har den varit till stor glädje också för konstforskare och experter.
Raini: Förhoppningsvis är det så, inte har vi ju riktigt något annat intresse med det här. Jag kommer inte på någon nytta, vare sig ekonomisk eller annan. Som vi brukar säga köper vi egentligen inte konst, vi offrar på konstens altare. Det har blivit vårt stående uttryck. Och det har aldrig grämt oss. Aldrig har vi ångrat ett köp eller återtagit en verkreservation.
Vad är det riktigt som är så fascinerande i konstsamlandet?
Raimo: Där måste nog finnas något slags själslig koppling till konsten eller en förmåga att se konst och allt vad den synliggör. Det handlar inte enbart om att vilja äga.
Raini: Det är faktiskt en knepig fråga, vad är det som får en att samla? Åtminstone får motivet inte varat själviskt, då är det inte genuint. Man måste ge samlandet tid att mogna. Det leder oss, inte kan vi själva egentligen göra någonting åt det. Om samlandet bygger på genuin vilja och pietet så är allt som det ska.Då talar vi om nånting fint. Tomma väggar i hemmet tilltalar inte, och atmosfären i hemmet är inte så rik om där inte finns någon konst. Konst känns på något vis bara bra, inte fattar man riktigt själv heller varför.
”Visst väcker samtidskonsten även idag många frågor, och ibland känns den ganska svårbegriplig.” – Raini Heino
Samlandet har gett er ett brett perspektiv över konsten.Hur ser ni på samtidskonsten idag?
Raini: Konsten framträder i så många former. Förr i tiden funderade man om det är konst eller inte att ställa en toalettstol mitt i en konstutställning. Visst väcker samtidskonsten även idag många frågor, och ibland känns den ganska svårbegriplig. Jag minns en vernissage på Kiasma då en städvagn stod framme på en våning. Vernissagepubliken vandrade förbi och tittade på vagnen och det gjorde också jag och tänkte att jaha, är det där nu konst. Och plötsligt, medan vi stod där och tittade, så kom städerskan och skuffade iväg vagnen. Än i denna dag vet jag inte om det var avsiktligt eller om hon bara hade fått så bråttom att hon hade glömt vagnen där.
Ja, det då till sist ändå fråga om konst?Det aktualiserar ju på ett komiskt sätt just blickens roll.Hur betraktaren på sätt och vis själv skapar verket.
Raini: Precis, åtminstone var det en rolig incident när folk stod och glodde på vagnen från alla håll. Många samtidskonstverk kräver ganska mycket kunskap om ett verks bakgrund, annars är det svårt att förstå. Såtillvida ha samtidskonsten emellanåt blivit rentav lite för svår att ta till sig.
Raimo: Ibland tycker man sig nog upptäcka ett slags tricksande, att syftet har varit att skapa uppståndelse, och sedan stämplas det som konst. Men man måste vara beredd på att det hela tiden uppstår nytt, precis som det gör överlag i människolivet. Sedan får man bara pröva och se om man lyckas tolka det eller inte.
Raini: En gång i tiden var fotorealismen något som fick en att fråga sig om det är konst eller inte. Fotorealismens teknik var så annorlunda än vad man var van vid. Det bevisar ju bara att konsten aldrig stannar upp, där finns alltid något nytt att upptäcka. Sedan grottmålningarnas tid, alltid något nytt.
Vilken roll har konsten spelat i er parrelation?Har den också varit ett sätt att inleda diskussioner?
Raini: På så vis nog att då vi jobbade på företaget och satt i var sitt angränsande rum så talade vi aldrig sinsemellan om bolagets affärer utan alltid om konst. Så visst har konsten varit ett slags andningshål.
För Raimo Heimo representerar Marjatta Tapiolas
Djurhuvud tjurskallighet. FOTO: Heinos konststiftelse / Jussi Tiainen.
”Som vi brukar säga köper vi egentligen inte konst, vi offrar på konstens altare.Det har blivit vårt stående uttryck.” – Raini Heino
Vad betyder konsten för er?
Raimo: Det är trevligt att titta på verk man gillar. På något vis bildar de ett komplement i vardagen. På jobbet stressar man på med det ena och det andra, och då är det skönt att komma hem, sätta sig ner och titta på verken.
Raini: Det är ett slags själens frihet. En bra tavla är sådan att man ska kunna titta på den flera gånger och varje gång sätts fantasin i rörelse. Man måste få något slags idé om vad det är i ett verk som väcker ens intresse. Det är inte bara bild mot bild, där måste finnas en själens flykt.
”Man kan se sig själv där i gräset”, konstaterar Raimo om verket Vi tu (Juhani Linnovaara, 1977). FOTO: Katri Salmenoja.
Handlar konsten som en del av vardagen på något vis om en speciell närvaro, är den en del av det mänskliga i sig?
Raini: På sätt och vis, ja. Konst är som en vän. Figurer på tavlorna tilltalar, och ibland känns det som om man känner även konstnären. Konst är verklig rikedom.
Raimo: Till exempel det där verket, JuhaniLinnovaaras tavla Vi tu (1977) köpte vi på Konsthallen 1978. Två ansikten i gräset, gräsmark och skog. Man kan se sig själv där i gräset.
Raini: Ja, vi såg liksom lite oss själva där när vi köpte den.
”I mångt och mycket finns det sådant som vi inte upptäcker. Det kräver skarp blick att upptäcka detaljerna.” – Raimo Heino
Raimo: Det känns nog som om det alltid funnits något slags känsla för skönhet och konst, och det har alltid funnits människor som eftersträvat det och försökt skapa det. Klart att konsten har förändrats under århundradenas och årtusendenas lopp, men något slags fundamental skönhetslängtan har varit bestående, om man kan säga så.
Raini: Konsten hör väl till de fundamentala känslorna, såsom kärlek. Den löper någonstans där på samma linje, tror jag. Inte klarar sig människan blott på mat. Jag tycker det är en evighetsfråga, detta att förundras över konsten. Alltid hittar man på någonting nytt, och då får det gamla vika undan. Det är en del av det mänskliga.
Raimo: Säkert speglar konsten också ganska starkt omgivningen och naturen. Kanske det handlar om skönhet, själsro och sådant. I mångt och mycket finns det sådant som vi inte upptäcker. Det kräver skarp blick att upptäcka detaljerna.
”Det är inte bara bild mot bild, där måste finnas en själens flykt.” – Raini Heino
Hur bedömer en samlare läget inom den inhemska samtidskonsten?
Raini: Det finns nog god konst i Finland och kommer alltid att finnas. Vad som i olika tider stiger upp på ytan beror mycket på slumpen. Det viktiga är att konsten tilltalar. Inom konsten får ingen sista ordet. ∎
Verk ur Heinos konststiftelses samling visas på utställningen ”Jaetut unet – teoksia Heinon taidesäätiön kokoelmasta” (”Gemensamma drömmar – verk ur Heinos konststiftelses samling”) på Uleåborgs konstmuseum 5.10.2019–26.1.2020. Läs mer om utställningen här.